Detta tänkte jag skulle bli en insändare när det ät tillputsat och med en twist. Twisten saknas, försla mottages tacksamt.

Lika lön för olika arbete!

Varför har vi gjort mannen ansvarslös under förlossningen. För ärligt talat, bortsett från att ”vara där” är det inte så värst mycket mer man som man kan bidra med. Visserligen fick jag vid ett tillfälle sänka mängden lustgas vid tredje förlossningen. Vid samtliga förlossningar har jag också fått klippa av navelsträngen, ena gången har jag kommit fram till att den redan var avklippt.

Vi har skapat ett samhälle där mannen inte förväntas, får eller tillåts ta ansvar. Vi har skapat en andra klassens förälder. Del är olyckligt.

Till att börja med är vår kanske ursprungligen tänkta roll som överlevnadsförsörjare ersatt av fjärrvärme och ICA Maxi. Det som ursprungligen skulle sysselsatt mannen hela dagarna tar nu halv annan timme. Resten av tiden kan vi inte längre fylla. Själv minns jag hur rastlös jag var och hur mycket mat jag lagade. Att inte kunna amma är inte så roligt, även om jag också förstår att det kan vara mindre roligt att amma. Oavsett fyller kvinnan en livsviktig funktion. Den funktionen finns inte längre som man. En ensamstående kvinna klarar i de flesta fall att föda och försörja sitt barn själv.

I vårt hem införde jag under stora protester att jag var den enda som fick bada våra barn så länge de ammade. För mig funkade det som balans.

I min lilla värld föreställer jag mig att mannen ursprungligen fyllt en mycket större funktion vid själva förlossningen. Att klippa navelsträngen är för mig helt mistligt. Det fick inte mig att känna mig vare sig viktig eller delaktig. Dessutom ville jag inte, tjurig över att få komma in i matchen när den redan var färdigspelad. Lite som att få sopa tennisbanan och kanske få slå fem slag innan.

Jag försökte ta plats under första förlossningen, och vi fick också vad jag tror väldigt mycket beröm för vårt ”lagarbete”. För mig var det en relativt liten insats. Möjligen förstärktes den lite av att man som man inte får någon mat på förlossningsavdelningen. Min vän som nyss fått barn efter en lite längre förlossninge än standard sammanfattade med att all barnavårdspersonal är som en sammanslutning av häxor (lugn de allra flesta är goda), man får man gärna vara med som åskådare men man blir inte insläppt och de talar inte till en eller ens språk.

Vad vill jag då?

Det är så klart svårare. Jag anser inte att alla förlossningar skall ske hemma. Det är utmärkt att vara nära adekvat vård om så skulle behövas. Jag vill inte heller att alla barnmorskor skall vara män. Jag är en stor vän av erfarenhet, och som man kan jag så klart inte ha den erfarenhet av baranafödande som krävs. Inte heller tycker jag att mannen skall sätta sugklocka eller bestämma när det är dags för akut kejsarsnitt. Men det måste finnas några saker där emellan.

Jag är övertygad om att man som man skulle ta allt det ansvar som tilldelades och mer därtill. Skulle jag haft en faktisk och praktisk uppgift under förlossningen så hade jag nog läst både två och tre böcker innan förlossningen för att få lite mer kunskap. Nu visste jag att min kunskap inte var nödvändig och som den bekväma varelse jag är fortsatte jag läsa mina deckare. Kanske borde de luttrade barnmorskorna oftare ta ett eller två steg tillbaka och låta paret och deras instinkter ta kommandot. För att vara den som ”kan minst” i ett sällskap är knappast en bra grogrund för att ta ansvar.

Jag tror att jag instinktivt, kanske med viss hjälp hade kunnat förlösa min fru vid alla tre tillfällena om jag fått möjligheten. Inte för att jag frågade, jag gör saker svårt nog ändå, men om hela systemet var annorlunda uppbyggt hade jag kanske inte haft annat val. Jag är övertygad om att det hade gett oss som par en rättvisare och om du så vill jämnställdare start som föräldrar.

Får man inte ansvar före eller under förlossningen blir det allt svårare att ta det efter förlossningen. Speciellt med tanke på hur mycket tid som går till amning, vilket är utmärkt,tro inte att jag tycker något annat.

Jag har stött på en hel del MVC och BVC personal som trebarnsförälder, en hel del av dem har tilltalat mig. Speciellt de gånger jag kommit själv med vårt barn. När jag varit hemmaman har min fru fått glada tillrop i stil med att ”Vad skönt att få lite hjälp hemma!”. Nu var det inte riktigt det jag gjorde, hjälpte till hemma, utan i sådana fall just då möjligen tvärt om.

Även här finns mycket att göra för att faktiskt få mannen in i matchen. Var är all manlig personal. Kan det inte finnas något mellan BVC-kvinnan och pappastödgruppsmannen.

Att vara pappa är enkelt om man vill. Så fort barnet gråter ge det till mamman. Ha inga synpunkter om kläder, napp, amning och hudsalvor. Lämna allt ansvar till den ammande mamman som vet bäst.

Eller så ställer du dig upp och gör ditt jobb, även om du inte fick vara med i inledningen. Ha synpunkter, ta konflikter i uppfostringsfrågor, tyck saker om amning och sömn. Tolerera inte att få påklädda barn om du skall ut och promenera. Klä av dem och klä på dem så som du vill. Det är omständigt och borgar för bråk, men det gör dig till en bättre förälder i slutändan. Vill du att mössan skall vara av i vagnen, acceptera då inte att din älskade går bredvid och sätter på mössan. Om blöjan behövs bytas bör du känna till det likaväl som din fru. Att bli ombedd att byta en blöja som båda vet måste bytas är inte kärlek, det är härskarteknik. Att bli tillfrågad ”för jag orkar inte..” är helt ok.

Jag kan stolt säga att jag är en första klassens förälder det samma gäller min fru.