En bekant som la upp en bild på twitter om sin lilla skada fick mig att tänka på följande historia. Bilden först.

Nå väl,

Björn och Fredj i köket. jag i matsalen på Tempo Bar & Kök. Fredag och fullsatt folkligt o festligt. Jag har som princip att aldrig vända mig om när någon tappar något. Gäst såväl som personal. Jag och Per som också serverade hade en mycket sympatisk överrenskommelse om att om någon av oss, säg välte en bricka eller tappade tio tallrikar så gick man själv ut i diskrummet och tog en cigarett eller och en öl medan den andre fint och stilla gick ut och tog hand om olyckan. Värdigt för alla på något sätt.

Hurusom skänkte jag vin till en trevlig sexa, när jag bakom mig hör att det öppna köket på Tempo i stort sett demoleras. Allt löst verkar åka i golvet, jag min vana trogen ser mig inte om utan försöker med allt större svårighet hälla upp min jävla flaska Robertson som jag rekommenderade till allt. Till slut är det bara jag i hela matsalen som inte har vänt mig om och tystnat.

När jag äntligen vänder mig om så ser jag Björn och Fredj som två parande hundar, helt fast i varandra. Björn försöker slå loss den strömförande stavmixern och Fredj har ovetandes försökt hjälpa till och sitter lika fast. Till slut lyckas de, varpå jag snabbt, väl snabbt så här i efterhand, återgår till vinhällande och konstaterar att kockarna gör vad som helst för lite uppmärksamhet.

Sen skar jag nästan av Johans hand, men det är en annan historia och hans fel…