För er som inte råkats med Anna-Karin så är hon kompis med min låtsaskompis Milvin. Hon är, vad skall jag säga, Anna-Karin. Hon finns på Facebook och för varje ny kompis hon får skall jag tvinga henne att skriva något. Hon är inte jag och inte alls som jag. Det är Milvin däremot. Här ett äventyr med henne:

Mens

Vill berätta om vad som hände mig för ett år sedan.

Alla kvinnor kan väl vara överens om att mens är något man VILL ha. Innan man fått den. Sen är det inte så spännande.

Jo, för ett år sedan jobbade jag som bäst när min mens oväntat dök upp. Det blev en stor fläck i rumpan på mina vita jeans och eftersom det var ganska varmt ute hade jag ingen tröja eller jacka att hänga över baken. Jag hade fortfarande kvar ett par timmar av arbetsdagen innan jag kunde gå hem och byta om.

Så fort det kom någon gående i trappan ställde jag mig med ändan mot väggen. Det var när jag skulle gå hem som det började bli knepigt. För hur jag än vände mig skulle någon kunna se. Det var bara att välja mellan pest och kolera. Jag började gå hemåt. Jag var hela tiden noga med att vända rumpan åt det håll jag tyckte att det verkade vara minst folk

Jag var nästan hemma mötte Jonas. Han bor i min trappa och jag tycker att han är jättesnygg.  Han sa ”Hej” när han gick förbi mig. Jag sa också ”Hej” och började gå lite baklänges så länge jag hade honom inom synhåll. Det var därför jag inte såg att de grävt upp trottoaren bara 20 meter från min port. Jag såg eller kände inte avspärrningsbanden heller.  Jag föll ner i ett hål med dunder och brak. Rakt ner på en gubbe som skrek ”För helvete”.

Jag landade så illa att jag stukade foten, faktiskt. Den arga gubben och hans kollega som kommit rusande, hjälpte mig upp. Men du blöder ju, ropade gubben som knuffade på bakifrån! Inte så lite heller! Jag sa att det räckte med att de hjälpte mig att komma upp i min lägenhet, men de insisterade på en ambulans. Du blöder ju ordentligt!

Jag försökte få ambulansen att vända och släppa av mig hemma hela tiden, men de mumlade något om ”Slagit huvudet också”. När läkaren sen undersökte mig blev det väldigt pinsamt. Han pratade om ”att slösa med samhällets resurser” och jag satt där och hängde med huvudet. Och just då så kände jag hur illa jag mådde. Jätte illa.

Jag spydde ner både britsen, golvet och lite av hans läkarrock. Hjärnskakning! Vilken tur att jag redan befann mig på rätt plats. Jag fick en egen säng och en sal som jag delade med en tant med bruten lårbenshals.

Jonas kom med blommor dagen efter!

Anna-Karin