Igår slog jag Com Hems nummer till kundtjänst för tjugofemte gången. En vänlig röst säger att min väntetid är uppskattad till 32 minuter men att de arbetar så fort de bara kan för att svara på just mitt samtal. Jag blir lite rörd i några sekunder, tänk att de sliter som djur bara för att jag ska få hjälp. Efter fem minuters väntan börjar det bli jobbigt att vänta. Den vänliga rösten tipsar mig om att försöka med att starta om datorn medan jag väntar, kanske löser det mina problem. Jag tänker tillbaka på de fyra veckor jag hittills väntat på att Com Hem ska försöka fixa mina internetala problem, och kommer fram till att jag antagligen provat att starta om datorn under den tiden.

Plötsligt kommer Göran förbi och undrar vem jag pratar med. Han bryr sig inte det minsta om att jag försöker fixa Internet, han säger att det ändå inte är någon som använder det, allra minst han själv. Han svamlar något om att starta ett eget, konkurrerande Internet, och jag slutar lyssna på honom, i vanlig ordning.

Det har nu gått 36 minuter, och äntligen från jag prata med Johan på Com Hem. Han låter så där härligt ”Hej-jag-är-16-och-har-mitt-första-sommarjobb-aktig”. Det visar sig ganska snart att han inte kan hjälpa mig överhuvudtaget, men ska skicka en tekniker.

–         Det sa ni förra veckan också, men det har inte kommit någon tekniker. Kan jag få prata med någon av era tekniker så vi kan bestämma en tid.

–         Vi arbetar inte så, meddelar Johan.